barnbokspappan

Ett vuxet medelklassmansöga på barnkulturen

Räddningstimman för världen slår

Häromveckan plockade vi fram gammelmormors gammelgamla krubba. Min dotter behandlade den som hon behandlar sin bondgård och tryckte in fåren i stallet, trots mina invändningar om att de logiskt sett antingen borde vara på bete en bit bort eller på besök i nära anslutning till stallet, men knappast i det.

Förra året var hon inte så intresserad, men i år blev det oundvikligt att inte introducera en del mytologi i hennes liv. Jag började berätta sagan om när jesusbarnet föddes. Det var inte okomplicerat för en person med frikyrklig bakgrund; i min uppväxt gick jag från barnatro till milt ogillande gentemot kyrkan, via skarpt ogillande till att svänga in i en mer fundamentalistisk kristen period för att till slut landa i ateism.

När jag skulle återberätta julevangeliet kändes jag mig som världens sämsta historieberättare. Det kändes allmänt svajigt – vilket var egentligen klimax i historien? Att herdarna och de tre vise männen sade ”grattis”? Det kändes lite fattigt. Jag lade skulden på mig själv och konstaterade att vi behövde gå till biblioteket och uppsöka en Barnens bibel så att jag kunde göra historien rättvisa. Jag har länge betraktat Bibeln som en samling sagor och myter – att det skulle vara en samling dåliga sagor och myter kändes just då otänkbart.

När vi kom hem och började läsa rätades varken mina eller min dotters frågetecken ut. Min förväntning på en bibel för barn var att det skulle vara en samling historier som var tillrättalagda och anpassade för barn. Det vi möttes av var detta:

rsz_2scan-141220-0001

Den kursiverade inledningen är parodiskt svår att få grepp om. Nej, vi kommer inte ihåg Sackarias. Vilket tempel? Vem är himmelens Gud? Varför benämna honom ’himmelens Gud’ om det bara finns en? Varför all denna israeliska geografi? Etc.

Sedan kommer själva historien. Känns anmärkningen om David relevant i sammanhanget? Att ingen i Nasaret tänkte på Marias släktskap med denne? Vad är en snickarbostad? Vilka var judarna?

Ok, jag håller med om att det inte är så schysst att läsa denna historia isolerad från resten av Barnens bibel – man behöver läsa tidigare delar för att fatta, tänker någon kanske. Men jag har läst dem, och det blir inte så jättemycket tydligare för det. Gud presenteras i första meningen som ett faktum, men vem/vad är han egentligen? Och Israel, Egypten och andra platser presenteras ungefär på samma sätt.

Min dotter svalde tålmodigt de flesta obegripligheterna på denna sida, men en fråga ställde hon: Varför var de romerska soldaterna inte snälla mot folket? Jag tog ett djupt andetag och försökte stapplande förklara detta rätt komplexa orsak/verkan-samband. Hon accepterade inte utan frågade på nytt: ”Varför?” Då funderade jag på om barn i ”Varför”-perioden nog inte menar det jag själv menar med ’varför’ utan snarare ”på vilket sätt”. Det var dock fortfarande rätt svårt att svara på. Men fortsättningen bjöd på fler frågeväckande partier.

Dotter: Vad är en frälsare?

Pappa: Någon som kommer och räddar en.

D: Från vad?

P: Arvssynden. Att vi alla bör gå runt och känna skuld hela tiden, utan anledning. Typ.

rsz_scan-141220-0005

D: Skulle han ta bort soldaterna?

P: Ja.

D: Vart då? Till en soldatstad?

P: Eh, ja, ungefär…

D: Varför var de vise männen tre?

P: Det är lite oklart, men det faktum att Bibeln nämner tre gåvor har nog gjort att legenden säger att de var tre.

rsz_scan-141220-0004

D: Varför dog kungen?

P: Öh… för att han var gammal, tror jag.

D: Nej. Boken har fel. Det var för att han var sjuk. Han kanske ramlade för att han att han blundade. Och sen reste han sig och gick. Och blundade. Det kanske var därför han dog.

Jag är glad att hon inte ställde en del andra frågor. Vad är en skattskrivning? Varför stannade den heliga familjen så länge i stallet att det tre vise männen hann GÅ från Öster (lite oklart var det ligger, men typ Iran enligt en del källor) till Betlehem? Hur väl fungerade egentligen stjärnan som vägvisare, rent konkret? Hur gick det till när den lockade med sig de tre vise männen? Och hur kunde den lysa på just stallet så att herdarna kunde veta var de skulle leta?

När vi har läst klart vandrar våra tankar åt olika håll. Jag själv tänker att det är absurt att vi håller på och gifter oss fortfarande på ungefär samma sätt som man gjorde för 2000 år sedan. Min dotter bläddrar fram bilden på krubban och mästrar mig: Jag hade rätt! Fåren var inne i stallet.

rsz_scan-141220-0003

Titel: Barnens bibel

Författare och illustratör: Anned de Vries & Fred Apps

Namngivna tjejer/pojkar/hen: 1/9/0

Klarar bechdeltestet: det kanske inte är det som historien är känd för

Min dotters ålder när vi började läsa: 3,5

Adlibris, Bokus

Advertisements

Enkelt tilltal sitter där det ska

ar-det-du-mamma adlibris

Finns det en koppling mellan mammor och barn som inte finns mellan pappor och barn? En sorts mental navelsträng som sitter i under uppväxten? Det är en lite förbjuden fråga som inte är så lätt att diskutera, även om åtminstone jag känner att jag ofta har hört någon förnumstigt nicka och komma med den sägningen.

Först måste man kanske reda ut vad man egentligen menar med frågan. Finns det en sorts biologisk grund för en starkare koppling? Det skulle nog de flesta jag känner svara nej på. Frågan är väl snarare om det inte i de allra flesta fall, hur jämställda i föräldraskapet och omsorgen om barnen man än försöker vara, skapas ett sådant band under de första månaderna ändå. En annan fråga är hur länge det bandet är relevant att prata om.

I slutänden blir det en trosfråga som inte är så lätt att få svar på, men lätt att ha animerade åsikter om. Om man har lite självinsikt kanske man sitter på svaret i fallet det egna barnet, men samtidigt är det ju svårt att generalisera till andra. Jag tänker på det när jag läser Är det du, mämmä? – för jag inbillar mig att boken spelar ett förlösande solo på den mentala navelsträngen mellan min dotter och hennes mor. Hon älskar den, om jag ska uttrycka mig lite mindre skitnödigt.

Lilla lammet ska ut i hagen sin första sommar. Eftersom hon blir rädd och distraherad tappar hon bort sin mämmä och frågar sig runt bland bondgårdens djur tills hon utmattad, ledsen och ensam får hjälp av bondens son tillbaka till hagen där de två återförenas.

Den enkla konflikten som innebär att mor och barns mentala navelsträng sträcks ut och dras ihop är inte tänkt att överraska mig. Upprepningen (några gånger för mycket) tråkar ut mig och humorn känns lite förutsägbar och fattig. För mig.

Är det du mä mä 1

Frågan är dock om min dotter någonsin har identifierat sig så tvärhårt med någon litterär person. Hon skrattar högt åt skämten, fascineras av tillvarons komplexitet (Lammet vet inte vad en hage är! Konstigt.) och ber mig läsa igen och igen.

Som vuxen barnkulturskonsument är jag så van vid åtminstone en antydan till dubbelt tilltal (att det finns både en barn- och vuxennivå på handling, skämt m.m.) att det känns mycket ovant med det enkla tilltalet till henne. Plötsligt märker jag hur mycket jag läser barnlitteratur för min egen skull, inte hennes (även om det så klart blir så att vi delar fina stunder och litterära upplevelser).

Vi möts i att jag gillar att bräka och hon gillar att lyssna på mig bräka, vilket det finns ymniga möjligheter till i boken (Mämmä! Mämmä!). Övriga djurljud är klart mer svårjobbade: “Kuckeli-nej. Jag är en tupp.” eller “Nöff-nej. jag är en gris.”

Min dotter har alltid gillat litteratur för olika åldrar, vi läser ofta både rätt avancerade böcker och rena bebisböcker, men frågan är om spannet mellan den minst och mest avancerade boken någonsin varit större än just nu. Är det du, mämmä? är alltså i den enklare delen av spannet.

Jag brukar inte rekommendera att ni ska köpa böckerna jag skriver om, men om ni känner någon treåring så är det här en väldigt bra julklapp. Den som läser boken får sedan stänga av kritiska frågor om var päppä är och njuta av att texten och de direkta, gulliga men osmetiga bilderna går rakt in i det där oskyldiga barnhjärtat.

Är det du mä mä 2

Titel: Är det du, mämmä

Författare: Stefan Casta

Namngivna tjejer/pojkar/hen: 6/2/1

Klarar bechdeltestet: ja

Min dotters ålder när vi började läsa: 3,5

Adlibris, (på danska), Bokus

Relevant och schysst kritik?

 9789185573325_200   9789173550215_large

Jag har ibland tänkt att feminister och antirasister är ponnyer med bara ett trick – oavsett sammanhang så är det enda analysverktyget de har att tillgå det normkritiska. Jag börjar känna att jag snart kan kategorisera in mig själv i det facket nu och jag funderar på vad det beror på. Är det kanske bara ett klassiskt exempel på selektiv perception?

Vi har läst två böcker av danska författare den senaste tiden. I Pappaffären (ja, de har missat ett a) har Birgers pappa hastigt lämnat Birger och hans mamma eftersom pappan har träffat en kvinna som han tycker bättre om. Mor och son gråter och torkar tårarna och går sedan till pappaaffären för att söka Birger en ny pappa. I Det tokiga katthuset är Laura och hennes mamma kattvakter åt en granne med komplicerade katter och får därmed även komplicerade instruktioner om hur de ska skötas.

När jag går hem från biblioteket har jag höga förväntningar – det finns bra förutsättningar för att vi ska tycka om dem. Vi gillar komplicerade katter och min dotter har en del kvar att upptäcka om att hennes mamma och pappa inte gör som de flesta mammorna och papporna i böckerna vi läser – är ihop.

Pappaffärens syn på familjen och romantiska relationer visar sig dock bottna i femtiotalet snarare än tiotalet. Varför behöver han en ny pappa? Är det inte snarare en ny partner som Birgers mamma borde söka efter? Och behöver han en ny pappa? Och varför ska han hälsa på sin pappa “så ofta han vill”? Har inte pappan ett lika stort ansvar för Birger? Ja, ja, ni fattar. Jag skakar på huvudet och lägger boken i högen med böcker att snarast lämna tillbaka.

Jag gillar till en början Det tokiga katthuset. Text och bild är lekfulla i tonen och den lite överdrivna humorn uppskattas av oss båda. När den svårflirtade katten Dulle till slut äter efter sju sorger och åtta bedrövelser uttrycker dock Lauras mamma sin tacksamhet så här:

Och mamma kastade sig ner på golvet och gjorde bönerörelse och sa: “Aschbaldahak, oh Dulle.”

Jag tänker att det är ett skämt (det är inte ett jätteroligt skämt, om vi ska ta till värderande ord) som skrevs i ett samhälle (Danmark 2007) som präglades av antimuslimsk rasism. Och detta skämt slank igenom den svenska utgivningen eftersom tillräckligt många personer inte är medvetna om att samma antimuslimska stämningar bubblade i det fördolda i Sverige 2007. Är det bättre i Danmark och Sverige 2014 än 2007? Jag ber till gud att det är det.

Samtidigt som jag skriver dyker det upp en metafråga i mitt huvud: Varför tenderar du att ofta lyfta fram det negativa i barnlitteratur? Mitt överjag blir plötsligt som en av de där personerna som tycker att det är konstigt att nyheterna i tv och tidningar är så negativa. “Varför förmedlas aldrig några POSITIVA nyheter någon gång? Om det hade gjorts det hade världen nog varit en bättre plats.”

I krönikan Fel färg på båten skriver Martin Widmark hudlöst om hur det känns att som författare bli utsatt för en läsares reaktioner på de egna verken.

Det finns tokiga, fattiga, rika, snälla, arga, snåla, kära, bittra, gamla och unga människor i mina böcker. Och antagligen känner någon läsare att jag just trampar honom eller henne på tårna någon gång. Det vore faktiskt konstigt annars.

I mörka stunder känner han att

tanken på att han gör någon ledsen, gör att skrivsuget avtar. Risken finns att det blir så, om en bra debatt om viktiga frågor förvandlas till ett drev där en efter en får springa med rävsvansen och klara sig på egen hand så gott det går.

Flera tv-program det senaste året har visat att det finns många twittrare, bloggare och näthatare som är sturskare bakom sina tangenter än de är i verkligheten. Utifrån den positionen är det lätt att vara kritisk och negativ mot andra. Alla vi som försöker vinna poäng genom humor eller kritik behöver nog plocka fram den tanken från bakhuvudet och fråga om det vi har skrivit är relevant och schysst innan vi trycker på publicera-knappen.

Aakeson & Thau-Jensen är säkerligen progressiva personer som menar väl och jag har svårt att tänka mig att Hesselholdt tillhör Danmarks mest utpräglade rasister. Men jag som förälder kan inte låta bli att reagera varje gång en barnbok förmedlar en världsbild som jag inte skriver under på. Jag märker ju hur min dotter fullkomligt suger in värderingar från den kultur hon konsumerar! Svenska muslimer och hipsters är ju dessutom stora grupper snarare än enstaka nätgalningar med känsliga tår. Jag hoppas verkligen att det inte är denna typ av blogginlägg som Widmark har problem med.

När någon uppmärksammar mig på att jag omedvetet faller in i en struktur när jag säger eller tänker något så blir jag oftast lite förbannad först, men när den första reaktionen har gått över blir jag tacksam för att någon faktiskt försöker förbättra världen. Jag är glad över att Widmark försöker spegla ett samhälle där alla ska känna sig välkomna och jag hoppas att han ska fortsätta med det, trots att han ibland kritiseras av sina läsare.

Titel: Pappaffären (2004/2013)

Författare: Kim Pupz Aakeson & Cato Thau-Jensen

Namngivna tjejer/pojkar/hen: 1/7/0

Klarar bechdeltestet: nej

Min dotters ålder när vi började läsa: 3,5

Adlibris, (på danska), Bokus

Titel: Det tokiga katthuset (2007)

Författare: Christina Hesselholdt & Lilian Brøgger

Namngivna tjejer/pojkar/hen: 2/4/0

Klarar bechdeltestet: ja

Min dotters ålder när vi började läsa: 3,5

Adlibris (på danska), Bokus

Så fint! (svep, svep)

katt-kan-i-parken

Häromdagen stötte vi på ordet drift i en novell och mina elever frågade vad det betydde. Jag började svamla om det låga i människan, primära behov och sex. “Ni vet”, borde jag ha sagt, “den där känslan ni har när ni kollar mobilen när ni har några sekunder över, trots att det egentligen inte passar? Ni vet att det är fult och att ni mår dåligt över det, men ni gör det ändå. Det!”

Katt kan handlar om katten Katt som tillbringar en halvdag tillsammans med mamma. De går till parken och träffar flickan . Efter att ha upplevt ett andrelaterat äventyr med flickan somnar Katt på vägen hem.

Det kan vara svårt att avgöra vilken kvalitet en barnbok egentligen har; att en bok blir sönderläst kan ju ha med så många faktorer att göra. När det gäller Katt kan i parken fungerar identifikationen perfekt – min dotters första ord var “katt!” och hon leker ofta katt. (Just nu leker hon att hon är en bortsprungen katt som inte har någon mamma och pappa, men som har fått ett hem hos mig – jag vet inte hur jag ska tolka det.) Katt är en typisk 2 1/2-åring som vill trycka på knappar och kan själv. Hens mamma är en lyhörd ensamstående mamma i stuprörsjeans som är intresserad av inredning men tappar tålamodet ibland. Och en kompis som betyder mycket för mig introducerade boken.

Ändå… i mina ögon är det här ett mästerverk som inte har fått det erkännande det borde ha. Det dubbla tilltalet fungerar perfekt – mammans miner är kärleksfulla och möjliga att göra subtila tolkningar av:

oie_3120452ID3PFEAM

Samspelet när de leker kurragömma och Katt inte kan gömma sig:

oie_31204013P4UP58lJ

Avvägningen mellan avskalat och nya detaljer att upptäcka (kolla fisk-wunderbaumen):

 oie_3120465345j6PsW8

Den utspelar sig både på text- och bildplanet. Konflikten tar fart när mamma tittar på mobilen och Katt kan och flickan bestämmer sig för att bada ankan:

 oie_31204735yCGiSZj9

Skammen när man leker med sitt barn (tänk: du har gömt dig i kurragömma) och kvalitetstidar, men ändå inte kan låta bli att tycka att leken är tråkig och kollar något flöde!

Jag säger inget mer. Men jag gillar att någon har fångat detta unika i tid och rum när vi håller på så här och mår dåligt av det – en sorts viktoriansk mobilålder. I framtiden hoppas jag att vi har accepterat att mobilen är en lika naturlig del av kroppen som en arm och att det inte är något vi behöver känna skam eller skuld över.

Titel: Katt kan i parken

Författare: Sanna Töringe & Kristina Digman

Namngivna tjejer/pojkar/hen: 2/0/1

Klarar bechdeltestet: ja

Min dotters ålder när vi började läsa: 2

Adlibris, Bokus

Vem ska han annars uppvakta?

combine_images

Barnböcker har något oantastbart över sig. Det är liksom ett sånt mys att tycka om barnlitteratur! Jag kan stundtals bli lite trött på det – det är en av drivkrafterna bakom mitt barnboksbloggande, om någon ännu inte uppfattat det. Vem kan ogilla barn? Vem kan ogilla litteratur? Vem kan ogilla någon som väljer att ägna sig åt barns läsning? Vem kan ogilla en barnbok som har blivit en klassiker? Vem kan ogilla en barnbok som man läste för sitt barn eller som någon läste för en själv när man var barn?

En författare som åtnjuter det här myset är Jan Lööf. Att läsa samma böcker för min dotter som mina föräldrar läste för mig skapar en sorts känsla av ordning i tillvaron; kontinuitet.

Det är omöjligt för min dotter att inte förlora sig i bildernas direkthet och tydlighet. Det är omöjligt för mig att inte fascineras av drivet framåt som bilderna står för. Det är omöjligt för henne att inte låta sig sugas in i de små berättelserna i varje bild och jag älskar känslan av att hon är lite lätt frånvarande och inte lyssnar på mina ord medan hon utforskar uppslagen.

Men. Ni vet de där undersökningarna som kan upprepas in absurdum och ändå visa att alla uppfattar att män och kvinnor delar lika på talutrymmet när de i själva verket talar 66/33? Det är som om Jan Lööf provocerades av att kvinnor fick så stort utrymme på sjuttiotalet och bestämde sig för att skapa en egen, bättre värld.

Om jag inte räknar tendentiöst så hittar jag 14 kvinnor och 47 män på detta uppslag:

rsz_scan-141024-0002

Om jag inte räknar fel så finns det 14 män och en kvinna på detta uppslag:

rsz_scan-141024-0001

Han lyckades nästan undvika att representera halva befolkningen, bortsett från att han behövde en kvinna som en man kunde uppvakta.

Jag fattar att det inte är rättvist att anklaga honom för det, men jag KAN bara inte låta bli.

Titel: Sagan om det röda äpplet/Ta fast Fabian

Författare: Jan Lööf

Klarar bechdeltestet: nix

Min dotters ålder när vi började läsa: 3

Sagan om det röda äpplet: Adlibris, Bokus

Ta fast Fabian: Adlibris, Bokus

Representera utan att problematisera – del 2

combine_images2

Jag älskar att barnboksförfattare vill dra sitt strå till stacken och förändra samhället till det bättre. Det är verkligen inte lätt att hacka sönder patriarkatet bit för bit, men jag tror det finns en enorm potential i att låta våra barn växa upp sina första år skyddade från det. Min dotter är tre och ett halvt år och givetvis är hon redan präglad, men det hade kunnat vara värre; hon har inte lagt så mycket tid på isärhållandets princip (först nu har hon börjat rätta sig själv när hon kallar en tjej för han) och det finns så mycket som hon inte vet om att hon inte kan fortfarande.

rsz_0872_004

I Busiga bebben sparkar boll kan inte tjejer sparka boll. I Kenta och barbisarna kan inte killar leka med barbisar eller dansa balettdans. Och i Alfons och Milla… ja, ni fattar och vet.

rsz_0872_005

När jag läser Busiga Bebben sparkar boll brukar jag bara helt sonika hoppa över de raderna. I Alfons och Milla är det verkligen mycket svårare. Det kanske låter överdrivet, men jag tycker faktiskt att det inte går att läsa Alfons och Milla:

rsz_0872_001

Vän av ordning kanske invänder: Men, det är ju precis tvärtom! Busiga bebben KAN sparka boll, Kenta LEKER ju med barbisar och till och med hans fotbollskompisar DANSAR ju balettdans! Och Gunilla Bergström skriver i GP (1/7 2014):

“Alfons följde sitt hjärta. Han gick förbi taskiga fördomar, och förbi slappt grupptänk om vad andra möjligen tycker – och såg PERSONEN! En tjej som han uppskattar och vill vara med! För mig handlar det om fördomar. Man kunde lika gärna skrivit om svarta, om judar, om homosexuella – bara att rada upp skitsnack som florerar – och sen avsluta med vem man ÄNDÅ gillar. Att stå för sina känslor!”

Det kan verkligen inte vara lätt att vara barnboksförfattare och ge sig på strukturer och normer, speciellt inte om boken man försvarar har nästan 30 år på nacken. Men det finns ju även nyare exempel på författare som åtminstone jag avgudar och vars värderingar verkar hur fräscha som helst, men som reproducerar strukturer vi inte vill ha kvar (läs Stina Wirsén).

Vi bör nog dock benämna det med dess rätta namn – det handlar inte om slappt grupptänk, skitsnack eller fördomar. Det är en genomgripande struktur som präglar väldigt mycket i våra liv och så länge bokens huvudkonflikt bygger på strukturen vi vill ha bort reproducerar vi den. Vi måste läsa barnböcker vars huvudpersoner spelar fotboll och leker med barbie utan att det är någon grej SAMTIDIGT som böckerna har andra kvaliteter. Ganska många böcker har det första, men inte det andra.

Om SF hade haft lite mer fingertoppskänsla hade de inte låtit filmen gå upp på bio på nytt. I framtiden förpassar vi förhoppningsvis bara tyst dessa artefakter till arkivet och väljer att läsa andra fantastiska böcker av samma författare. Och på väg mot det samhället bör vi nog inte näthata den som gör fel, även om vi måste kunna diskutera problemet.

 

Titel: Busiga Bebben sparkar boll (i Busiga Bebben leker och busar)

Författare: Thomas Svensson

Namngivna tjejer/pojkar/hen: 2/5/0

Klarar bechdeltestet: nej

Min dotters ålder när vi började läsa: 2

Adlibris, Bokus

Titel: Kenta och barbisarna

Författare: Pija Lindenbaum

Namngivna tjejer/pojkar/hen: 4/2/0

Klarar bechdeltestet: ja

Min dotters ålder när vi började läsa: 3

Adlibris, Bokus

Titel: Alfons och Milla

Författare: Gunilla Bergström

Namngivna tjejer/pojkar/hen: 2/1/0

Klarar bechdeltestet: ja

Min dotters ålder när vi började läsa:

Adlibris, Bokus

Representera utan att problematisera – del 1

syskondagen-ahmed_backstrom_siri-23501180-685892900-frntl

Titel: Syskondagen

Författare: Siri Ahmed Backström

Namngivna tjejer/pojkar/hen: 2/2/0

Klarar bechdeltestet: ja

Min dotters ålder när vi började läsa: 3

En gång i tiden delade Statens invandrarverk ut denna tidning som en antirasistisk handling:

250px-Bamse_och_Kalle_Svartskalle

Det kan tyckas långt bort och Sverige kan tyckas ha förändrats sedan dess, men jag är egentligen osäker på det – de flesta barnboksförfattare verkar fortfarande tänka att unkna värderingar kan försvinna genom att låna ut en barnbokskaraktär till en rationell argumentation – sedan är det klart.

I denna tidning rasifierades igelkotten med det rätt Svenne banan-klingande förnamnet Kalle sönder och samman. Om barnen inte tyckte att det var avvikande med ickeblond hårfärg innan så tyckte de nog det efter att ha läst den. Dessutom fick de några uppslag på i sammanhanget lämpliga tillmälen.

rsz_scan-141003-0005

Kalles existensberättigande prövas genom att han får ett riktigt öppet läge i fotboll:

rsz_scan-141003-0006

Kalle missar givetvis och Bamse utropar: “Otur!” (Högst oklart vad han menar med det.)

Om någon tioåring vid det här laget eventuellt tvekar när det gäller vad det pedagogiska experiment som de utsätts för går ut på får de snart en övertydlig förklaring i en metahistoria där Skalman förklarar vad Rune Andreasson avser med denna historia:

rsz_scan-141003-0007

Flickkaninen Sotöra hittar ingen kille i sin flock (eftersom alla andra är vita) och söker sig iväg och finner ett hem i en ny flock där alla är svarta utom Vitsvans. Ja, ljuv musik uppstår:

rsz_scan-141003-0008

Med andra ord: Om en anabolabjörn förstärkt med en aspergersköldpadda distraherar mobben samtidigt som du skjuter i krysset i fotboll eller blir ihop med en annan heterokanin så kan de andra i flocken “acceptera dig”.

Det är lätt att det blir fel! Men hur gör man egentligen rätt? Borde kanske jag svara på den frågan, jag som likt en del andra män verkar sitta på alla svar?

Jag antar att man skriver en berättelse där det man vill lyfta fram är en naturlig egenskap som representeras utan att problematiseras.

Ett exempel på en bilderbok som gör det är Syskondagen. När storasyster ska lämna lillebror på förskolan bryter de sig loss ur ekorrhjulet. Lillebror får följa med storasyster till hennes högstadieskola där de närvarar vid ett matteprov (ett fenomen som visar sig oväntat svårt att förklara för min dotter) innan de checkar ut för dagen och ger sig ut på stan istället. De handlar i second hand-affär, fikar och läser serier på biblioteket.

En grupp som är underrepresenterade i barnbokslitteraturen är estetkillar. I Syskondagen förstärker Ahmed Bergström tyvärr fördomen att de är dåliga i matte. I fortsättningen skulle jag gärna se att de skildrades utan att denna egenskap lyftes fram.

Den som letar efter en problematisering av deras ursprung får leta förgäves i berättelsen, om man bortser från att deras mor skissas vit och de själva svarta i de skisser som ackompanjerar huvudbilderna.

rsz_scan-141003-0010

rsz_scan-141003-0011

Rasifieringen står alltså istället jag själv för när jag nu skriver om denna bok och problematiserar lillebror och storasysters ursprung.

Om vardagshot och tysk dödshumor

anton_och_trakmansarna-konnecke_ole-21187628-frntl

Titel: Anton och tråkmånsarna

Författare: Ole Könnecke

Namngivna tjejer/pojkar/hen: 2/2/0

Klarar bechdeltestet: ja

Min dotters ålder när vi började läsa: 3

Gillar min dotter att läsa barnlitteratur om barntaskigheter för att hon känner igen sig från sin värld eller är det barnlitteraturen och tv som lär henne hur man är taskig mot andra?

Anton styr upp en picknick och går ut och möter Greta, Nina och Lukas. De kan inte vara med på picknicken, eftersom de håller på att gräva. Eftersom det bara finns tre redskap lämnas Anton utanför. “OM JAG INTE FÅR VARA MED SÅ GÅR JAG!” skriker han, men när det inte ger avsedd effekt trappar han upp spelet och meddelar att han inte kommer tillbaka, eftersom han kommer att vara död. Det hela urartar i en spiral där de allihop tar till detta ultimata hot. Regn och en hund rubbar dem inte – det krävs ett gäng myror för att få dem ur fattningen nog för att de ska kunna genomföra picknicken.

rsz_20666_0021

Det var lite kittlande första gången jag läste en bok som tydligt lärde ut “dåligt” kompisbeteende (jag vill minnas att det var Wirséns Leka tre). Det kändes som om min dotter inte hade kommit till det stadium på förskolan när det var så aktuellt och jag fick intrycket att hon verkligen sög upp bokens innehåll. Jag försvarade mig med att det där med att vara en bra kompis inte är något som handlar om att ha eller inte ha verktygen för att vara en dålig kompis; det handlar snarare om huruvida man vill andra kompisar väl eller inte. Och jag hoppas att vi har lärt henne att det är ett bra sätt att ta sig fram i livet att vilja andra kompisar väl.

När Anton stängs ute använder han en strategi som vår dotter just nu använder precis hela tiden. Hon använder den rätt bra, det är bara några mindre justeringar som krävs. När hon hotar med något så är det nämligen ofta något som drabbar henne själv, snarare än mig. “Om du inte gör si tänker jag inte leka mer med dockan!”

“Om du inte gör så tänker jag inte äta!” drabbar henne själv, men talar samtidigt till föräldern i mig som föredrar att hon äter ordentligt. När Max hotar med sin egen död så är det ungefär på samma sätt – vetskapen om att deras utestängning är orsaken till Antons död kanske äter de andra tre inifrån och leder till den lyckliga upplösningen?

Här känns det dock viktigt att påpeka att jag förstår att det verkar lite småaktigt att skylla hennes förmåga att vardagshota på skönlitteraturen – här har nog vi som föräldrar dragit vårt strå till stacken. Det är så tråkigt att hota, men så svårt att undvika. Jag bedrar mig själv och jobbar snarare med indirekta hot (Ville du åka och bada, eller hur var det?!?!?), men jag kan snart inte fortsätta dölja för mig själv att jag har fallit i den fällan.

Jag vill att hon både ska lära sig av och känna igen sig i litteraturen. Många föräldrar håller nog inte med mig, men vad kan förbereda henne bättre på vad som väntar än både det salta och det söta? Samtidigt kommer jag inte ifrån att det ju är uppenbart att man kan placera en del av skulden för Robs depression i High Fidelity på musiken.

Vi läser vilse

Siv sover vilse

Titel: Siv sover vilse

Författare: Pija Lindenbaum

Namngivna tjejer/pojkar/hen: 4/3/0

Klarar bechdeltestet: ja

Min dotters ålder när vi började läsa: 3

Det finns rätt mycket som Pija Lindenbaum har skrivit som inte berör mig så mycket, men en bok som roar oss båda är Siv sover vilse. De murriga färgerna och förvridna perspektiven på omslaget fick länge min dotter att snabbt ropa Nej! och ställa tillbaka den i bokhyllan, men när hon nu börjar nå en ålder då sova över-temat skulle kunna bli verklighet så lockar den även henne.

Siv ska sova över hos sin kompis Cerisia, vars familj bor i ett slottliknande hus där de äter couscous och har servetter och levande ljus till middagen. När Siv vaknar till under natten är plötsligt Cerisia och hennes skabbiga hund borta. Siv går upp och letar sig igenom huset och finner att Cerisias föräldrar har sockerbackanal i ett rum och att två mycket underliga och verbala grävlingar med stövlar skojbrottas under diskhon. Siv återfinner Cerisia på toaletten och de gör sällskap med grävlingarna under diskhon där de alla återfinns av Sivs pappa och Cerisias föräldrar nästa morgon.

rsz_0666_001

Boken är sprängfylld av språklig lekfullhet, tankesprång och coola bilder. Ändå fastnar jag ofta i att få berättelsen att “gå ihop”. Det är som om min tids kultur har lärt mig att den som snabbast kommer på att antagonisten bara existerar i huvudpersonens huvud är den bäste kulturkonsumenten. Det är skönt att jag inte hittar var verkligheten tar slut och drömmen tar vid.

För länge sen läste jag en universitetskurs om barnlitteratur. Dess mest animerade diskussion uppstod när vi diskuterade om Bröderna Lejonhjärta skulle läsas bokstavligt eller om man skulle tolka Nangijala som ett döende barns tröstfantasier. Det var som om ett mattisgap öppnade sig mellan de två fraktionerna och de bokstavstrogna försvarade sin tolkning med näbbar och klor som om det var deras egen barndom som stod på spel.

Kanske är det så svårt att skriva den här typen av berättelser att de få böcker som faktiskt håller ihop gör djupa intryck i vårt inre. Det är som om de talar med vårt undermedvetna.

Om Siv sover vilse skulle filmatiseras skulle den kunna bli något i den otäckare änden av barnkultursspektrat – tänk ljudeffekter. Nu får vi nöja oss med att konstatera att det inte är så roligt att vara bokens huvudperson, tack vare de avslutande och sammanfattande raderna

Nu har jag sovit över.

Det var inte så jättekul.

Blir det inte roligare än så här?

Image

Titel: Memmo och Mysen bråkar i vinden

Författare: Emma Virke

Namngivna tjejer/pojkar/hen: 0/0/4

Klarar bechdeltestet: ja

Min dotters ålder när vi började läsa: 2,5

Memmo och Mysen krattar löv och hittar en plastpåse som de börjar leka drake med. Memmo börjar och när det är Mysens tur säger Memmo åt henom att hen blir sur om Mysen släpper den. Hen ser inte stenen, snubblar och den flyger iväg. Memmo blir arg och Mysen skyller på vinden, som i sin tur markerar vem som bestämmer genom att blåsa brutalt. Sakta hittar Memmo och Mysen tillbaka till varandra genom att leka och till slut mojnar vinden och påsen kommer tillbaka.

Jag gillar verkligen både bilderna och språket i Memmo och Mysen-böckerna. Det finns nya saker att upptäcka på bilderna och Virke har en egen stil, både bildmässigt och språkligt. Hon jobbar mycket med rytm, rim och inrim och det är livsbejakande historier.

Image

Jag saknar dock det där som driver mig fram i livet; boken är nästan fri från humoristiska blinkningar. Efter många genomläsningar blir det allvaret som är kvar. Men allt kanske inte måste vara roligt?