Vi läser vilse

by Barnbokspappan

Titel: Siv sover vilse

Författare: Pija Lindenbaum

Namngivna tjejer/pojkar/hen: 4/3/0

Klarar bechdeltestet: ja

Min dotters ålder när vi började läsa: 3

Det finns rätt mycket som Pija Lindenbaum har skrivit som inte berör mig så mycket, men en bok som roar oss båda är Siv sover vilse. De murriga färgerna och förvridna perspektiven på omslaget fick länge min dotter att snabbt ropa Nej! och ställa tillbaka den i bokhyllan, men när hon nu börjar nå en ålder då sova över-temat skulle kunna bli verklighet så lockar den även henne.

Siv ska sova över hos sin kompis Cerisia, vars familj bor i ett slottliknande hus där de äter couscous och har servetter och levande ljus till middagen. När Siv vaknar till under natten är plötsligt Cerisia och hennes skabbiga hund borta. Siv går upp och letar sig igenom huset och finner att Cerisias föräldrar har sockerbackanal i ett rum och att två mycket underliga och verbala grävlingar med stövlar skojbrottas under diskhon. Siv återfinner Cerisia på toaletten och de gör sällskap med grävlingarna under diskhon där de alla återfinns av Sivs pappa och Cerisias föräldrar nästa morgon.

Boken är sprängfylld av språklig lekfullhet, tankesprång och coola bilder. Ändå fastnar jag ofta i att få berättelsen att “gå ihop”. Det är som om min tids kultur har lärt mig att den som snabbast kommer på att antagonisten bara existerar i huvudpersonens huvud är den bäste kulturkonsumenten. Det är skönt att jag inte hittar var verkligheten tar slut och drömmen tar vid.

För länge sen läste jag en universitetskurs om barnlitteratur. Dess mest animerade diskussion uppstod när vi diskuterade om Bröderna Lejonhjärta skulle läsas bokstavligt eller om man skulle tolka Nangijala som ett döende barns tröstfantasier. Det var som om ett mattisgap öppnade sig mellan de två fraktionerna och de bokstavstrogna försvarade sin tolkning med näbbar och klor som om det var deras egen barndom som stod på spel.

Kanske är det så svårt att skriva den här typen av berättelser att de få böcker som faktiskt håller ihop gör djupa intryck i vårt inre. Det är som om de talar med vårt undermedvetna.

Om Siv sover vilse skulle filmatiseras skulle den kunna bli något i den otäckare änden av barnkultursspektrat – tänk ljudeffekter. Nu får vi nöja oss med att konstatera att det inte är så roligt att vara bokens huvudperson, tack vare de avslutande och sammanfattande raderna

Nu har jag sovit över.

Det var inte så jättekul.